Ja gårdagen var riktigt jobbig. Jobbade 7-21.30 Jobbigt att arbeta så länge på en väldigt intensiv arbetsplats minst sagt. Men, belöningen kommer idag då jag blev ledig och får tre dagars sammanhängande ledighet, inte ofta och det är väldigt välbehövligt känner jag.

Igår var jag även på samtal hos en beteendevetare, andra samtalet. Det kändes bättre igår än förra gången då jag upplevde att personkemin kanske inte stämde så bra första gången. Hur som helst så rörde det upp en massa känslor ända från barndomen så det var tyvärr inte det bästa draget att göra det mitt under ett arbetspass men det var enda tiden som passade just nu. Igår fick jag bara försöka stänga av allt efter samtalet, nu är jag ledig och kan försöka bearbeta det vi pratade om.

Vem är jag? Vad vill jag göra? Hur kan jag förändra saker? Hur kommer man tillrätta med stressen, ångesten, känslan av att aldrig räcka till?

Detta får tala för dagen

Ja..det har mer blivit en regel än undantag detta. Är så otroligt trött hela tiden, varför ska det då vara så svårt att sova? Har nu en kontakt via jobbet som jag går till för samtalsterapi. Hoppas innerligt att denne kan hjälpa mig med bra tips för sömnen samt andra bra tankesätt som man kan utnyttja för att få livet att flyta på lite bättre. Behöver hjälp att se på saker och ting från ett annat perspektiv, då är det bra att prata med någon som är objektiv, som inte känner mig.

Vill ha helg nu, vill vara ledig och umgås med mina vänner som ger mig energi.

Ja utslagen finns kvar och blir fler, främst på ryggen. Men det kliar inte så förbaskat i alla fall som det gjorde till en början så då går det an. Lite tråkigt dock när jag laddar för utgång på lördag med mina fina vänner, man måste ju välja något täckande så att det inte syns så mycket.

Sömnen är väl också något bättre, men sover långt ifrån bra. Ångesten som jag hade när jag dejtade senast är borta och det känns otroligt skönt. En vän beskrev mig såhär " du har varit som en känslomässig tornado sedan du träffade X, är det inte dags att avsluta nu" och hon hade helt rätt, det var en klockren beskrivning av mig. Det fick mig verkligen att tänka till. Så ska det väl inte behöva vara och kännas? Man borde ju vara upprymd av bra känslor tycker jag. Men nu fortsätter jag som sagt december månad på egen hand, försöker göra det mysigt i lägenheten med tända ljus och lite pynt.

Kommer att bli konstigt att fira jul utan K som funnits där så länge. Men vi har väl båda gått vidare och han kanske firar jul med sin nya partner. Ja, han har en ny kvinna i sitt liv, en äldre mogen kvinna, med flera barn. Jag blev väldigt förvånad när jag fick veta detta då jag aldrig såg henne som ett hot, men ack så fel jag hade... Hade jag vetat det hade jag gjort ett helt annat val den där dagen i september förra året...

Som vanligt är jag alltid ute i sista minuten, blir ofta så. Jobbat hela helgen och idag när jag kom hem stod städning och adventspynt på schemat. Nu är det mysigt här hemma och jag firar första advent ensam i min lägenhet. Första advent ensam på sju år.. Märklig känsla. Sitter nu med ett glas vin och musiken ljuder ur högtalarna. Ganska skönt..bara vara, men ändå tomt.

Helgen har varit bra på jobbet tack och lov! Ledig imorgon så kanske ska passa på att handla lite julklappar, om jag orkar. Veckan är fylld med lite aktiviteter så den ska nog gå fort. Till helgen kommer fina vänner hit och förgyller min tillvaro. Mina fina fina vänner, de bästa man kan få!

Ja mitt liv består av dessa... Det kan skifta väldigt snabbt. För snabbt enligt mitt egna tycke. Efter resan har det varit mycket av det sistnämnda. Börjat fundera mer över livet, ska det vara såhär nu? Ska jag bli ensam här i en tvåa för alltid? Inte så upplyftande direkt.

Har fortsatt med dejtandet och träffade på en kille som verkade för bra för att vara sann. Otroligt trevlig, väluppfostrad, snygg, intresserad av mitt jobb m.m Träffades ett par gånger och jag borde bara vara upprymd för att det kändes väldigt bra när vi sågs, men samtidigt kände jag en ångest som nästan ville äta upp mig. "Det måste finnas en hake" , det gör det alltid, varför ser jag inte den? Ångest över att jag skulle sumpa den här killen pga att jag är rak och frågar saker rakt ut.

Ställde såklart en fråga som ställde till det hela, var egentligen inget speciellt men det blev väldigt mycket större och krångligare än det behövt bli. Skönt att vara ärlig, min ångest lättade lite men det kan ha förstört det hela med. Slutade iaf med att det inte blev några fler träffar efter många om och men.

Intressant hur allt fungerar. När jag väl blir intresserad av någon så fattas det något för den andra parten och när någon blir intresserad av mig så vill inte jag. Varför är det alltid så? Jag kanske ska lära mig att ta saker med ro, inte vara så snabb och kritisk. Har bestämt mig för att fortsätta året med mig själv, skippa sökandet efter tvåsamhet. Bara vara och andas...

Ja, det stora bakslaget dök upp till slut. Efter resan kände jag mig tom och rastlös. Ska jag leva mitt liv såhär? Jobba på samma ställe hela livet i den här staden?

Min sömn var helt upp och ner efter resan. Jetlaggad javisst, men det brukar ju gå till sig, inte för mig dock. Somnade sent och fick inte många timmars sömn. Problemen nådde sin kulmen efter nattjobb och knappt någon sömn på två dygn som följdes av fler sömnlösa nätter under veckan. Någonstans mitt i fick jag märkliga utslag på kroppen som kliade helt galet mycket, trodde på riktigt att jag var påväg att bli knäpp. Vägglöss dök ofrivilligt upp i min hjärna, ja gott folk det finns det gott om i NYC! Det kunde inte vara möjligt, hade ju varit så försiktig. Tvättat alla kläder på en gång, dammsugit ur väskor och slängs påsen på en gång. Resväskan ställde jag ut på balkongen så fort den var uppackad. Alla säkerhetsåtgärder var vidtagna. Pratade med de andra tjejerna som vart med och de hade inga problem.

Ringde iaf upp företaget som bostadsrättsföreningen hade avtal med så att de fick komma hit och kontrollera, vid det här laget bestod mina nätter av klåda, utslag samt noggrann undersökning av sängen med ficklampa efter att jag lagt mig och släckt ner. Han som var här trodde inte på vägglöss, men vi skulle pratas vid efter två veckor och jag skulle hålla koll på spår efter de små liven.

Fredagen samma vecka som mina sömnproblem blivit riktigt stora gick jag till jobbet med gråten i halsen, jag måste få sova, blir galen på riktigt annars. Pratade med en kollega som skrev ut några få sömntabletter till mig, för denne menade oxå att jag måste sova. Började jobba, det gick såklart inte alls. Kunde inte fokusera och klarade inte av alla intryck runt omkring mig. Det hela slutade med att mina kollegor skickade hem mig och bad mig bara ta det lugnt, se en film och ta en tablett och försöka sova.

Lyssnade på deras goda råd, gick hem, tog det lugnt och tog en tablett. Somnade rätt fort för första gången på flera veckor. Sömnen varade dock bara i tre timmar sedan vaknade jag som vanligt av klådan. Somnade om efter ett tag och kände mig ändå lite bättre till mods nästa dag. Jobbade resten av helgen och det gick helt ok. Tog sedan sömntabletter två dagar i rad och fick för första gången på flera veckor sova två hela nätter. Otrolig känsla och jag började känna mig som människa igen, inte lika galen.

Bokade en tid på vårdcentralen för att se om det gick att göra något åt de kliande utslagen. Läkaren där visste inte heller vad det kunde vara, väldigt osäker. Slutade med att jag fick en penicillinkur som jag skulle äta i en vecka, han trodde att det skulle göra susen. Var ganska nöjd när jag gick därifrån och hyste stora förhoppningar att det skulle fungera. På jobbet yppade jag detta till en kollega och denna trodde inte alls att det skulle hjälpa, så fick en kortisonkräm utskriven. Körde med båda och det blev faktiskt lite bättre. Googlade och hittade en sjukdom som stämde in rätt bra på mina utslag, medaljongsjukan, det stod dock att det inte skulle klia så mycket men hittade flera som bloggat om det och hade oxå upplevt fruktansvärd klåda. Såg att det kunde ta upp till ett halvår innan alla utslag försvann..drygt men så länge jag bara var prickig och slapp klådan spelade det ingen roll.

Magen har såklart ballat ur ordentligt under denna tid med. Sakta men säkert började jag förstå att det är kroppens sätt att visa att något inte är som det ska. Jag förstod inte riktigt att jag mådde dåligt, då var kroppen tvungen att visa mig detta...

Jag såg dig dansa på verandan,
vid din bästa väns föräldrars sommarhus
Vi gled fulla över viken,
i en stulen båt

Långa nätter korta dagar
När synapser släcks som ljus
Bara upprepning kan döda oss
Som tunna trådar sträcks vi ut

Så var är vi nu
Så var är vi nu idag
Är det någon här som ser en väg tillbaka
Vad du betyder för mig
Vad jag betyder för dig
Vad vi betyder för varandra

Du vaknar upp din ungdom borta
Din spegelbild ser ut som skit
Och allt som förut var så enkelt,
har blivit väldigt svårt

Som alltid flyr jag till musiken
Den enda plats där jag är jag
En plats med enkla raka regler
Där de stora drömmarna är lag

Så var är vi nu
Så var är vi nu idag
Är det någon här som ser en väg tillbaka
Vad du betyder för mig
Vad jag betyder för dig
Är det någon här som vet