Åter till nätdejtingen. Hoppade på tåget igen och träffade en trevlig och fin kille som jag hängde en hel del med i sommar. Vi trivdes väldigt bra i varandras sällskap och hade roligt tillsammans. En stabil, omtänksam och trygg kille. Men, det kommer alltid ett men... Efter ett tag så kände vi båda två att det var något som saknades, kunde inte riktigt sätta fingret på vad, bara att det var något. Riktigt tråkigt men det kändes ändå som rätt beslut där och då. Vi kanske inte var mogna för att gå djupare just där och då, kontakt finns fortfarande mellan oss på ett vänskapligt sätt.

Nu var det äntligen dags för min efterlängtade resa, resan till The big Apple med fina vänner. Jag säger bara oj oj oj, vilken grej! Fantastiska underbara stad! Det var verkligen så bra som alla säger, skulle åka tillbaka vilken sekund som helst. En vecka i NYC var ganska lagom, kanske någon dag till hade varit bra för vi hann inte med allt vi ville göra, men desto mer anledning till att åka tillbaka :) sevärdheter, shopping, god mat och lite uteliv i en perfekt blandning. Nattklubben vi var på var helt grym, magisk utsikt över Manhattan även från toaletten, helt sjukt. Träffade på trevliga människor som gav oss en natt vi sent kommer glömma!

Jag har fått höra att jag är väldigt stark, människor runt omkring mig förstår inte hur jag orkat hålla mig samman. Två dagar var jag hemma från jobbet i direkt anslutning till den avgrundslika dagen när de hemska orden yppades.

Ja, jag har undrat själv många gånger hur jag lyckats hålla ihop. Väntat på att rasa samman. I början försökte jag bara hålla näsan ovan vattenytan. Mitt i all hopplöshet kände jag att endast jag kunde välja väg nu, hur mitt liv skulle se ut. Lite jävlar anamma, denna människa skulle minsann inte få förstöra för mig. Satte upp små mål, som egentligen är ganska stora. Dessa mål var viktiga för mig att klara. Två mål som jag faktiskt klarade galant.

För mig var jobbet en del av räddningen. Underbara fantastiska kollegor som lyssnade och stöttade. För mig fanns det inget annat alternativ, att sitta hemma och grotta ner sig i tankar och analyser hade förintat mig. Oändligt tacksam över min fina arbetsplats!

Min andra stora stöttepelare var musiken. Musik kan göra så otroligt mycket för kropp och själ. Jag har lyssnat mycket på musik hela det här året, tvn har fått en mycket mindre roll. I början efter att jag flyttat tittade jag knappt alls, behovet fanns inte.

Självklart så har min familj och vänner varit ett stort stöd, funnits där i vått och torrt! Vissa har blommat ut och yppat ord som jag aldrig trodde skulle komma ur deras mun. Min pappa sa något cirka en vecka efter att min exman valt att lämna mig. Det han sa till mig är bland det finaste jag någonsin hört, så äkta och genuint men också förvånande, trodde som sagt aldrig att han skulle se på vissa saker på det viset. Tack pappa för de orden, det kommer alltid att finnas som plan B i mitt liv.

Ja, vilken fantastisk sommar vi hade i år! Helt otroligt härligt väder trots att min sommar mest bestod av jobb.

Våren var härlig och vi hade kul, sommaren ännu bättre! Jag började dejta, via nätdejting, jag? Det trodde jag inte i första taget. Jag är faktiskt ganska blyg som person i nya sällskap, speciellt när det gäller det motsatta könet. Just av den anledning gjorde jag det, för att utsätta mig för sånt som jag anser är lite obehagligt.

Till en början så pratade jag med en hel del killar, vilket var lite besvärligt, herregud, hur ska man kunna hålla reda på vad alla jobbar med och har för intressen? Vissa var mer intressanta än andra. Jag gick på dejter i form av promenader, fika och matlagning. Lättsamt trots att jag var ohyggligt nervös varje gång!

Träffade en snygg och trevlig kille, dock så var han väldigt annorlunda, olik mig. Antar att jag drogs till honom just därför. Personen i fråga var dessutom sjukt lyhörd och snappade upp precis allt jag gillade. Vi hade kul ett tag men sedan förstod jag att hans intresse var ganska svalt. Brutal som jag är så frågade jag såklart rakt ut och och fick precis det svaret jag redan visste, att han tyckte vi hade trevligt men att det inte skulle bli något mer. Nehepp, det var ju tråkigt men förmodligen lika bra för vi var ju så olika. Visst att man kan vara olika, men detta var verkligen som natt och dag.

Tröttnade en sväng på nätdejtingen efter ett tag och avbokade träffar för jag kände att jag kanske inte var redo ändå, behövde en paus.

Fortsatte att njuta av sommaren med trevligt sällskap i form av vänner och arbetskamrater. AW med kollegor är ju en klassiker under denna ljuva tid!

Jag kände att jag växte som person under den här tiden, lärde känna mig själv, utsatte mig för saker som jag anser vara obehagliga. Har under året fått höra att jag verkar vara så glad nu för tiden, att det lixom sprudlar om mig. Kändes väldigt märkligt att höra till en början, jag glad? Detta är det absolut värsta som drabbat mig i livet och så får man höra såna kommentarer? Började rannsaka mig själv, kan det vara så, hur har jag då varit de senaste tre åren? Som sagt, nya insikter hela tiden.

Jag var olycklig under de år som vi försökte skaffa barn, det är jag medveten om. Jag trodde dock inte att det varit så tydligt! Jag brukar ju vara en glad och rolig person, har jag varit tråkig? Nej tråkig hade jag aldrig varit, bara mycket roligare nu!

Min nätdejting smittade av sig på andra i min närhet att börja med samma sak, känns jättekul att lilla jag kunde bidra till det, och det var lyckat!

Efter en liten paus bestämde jag mig för att börja nätdejta igen...

Så började hela karusellen, skilsmässopapper skickades, möte med banken, husförsäljning, bilförsäljning och sökandet efter ett nytt boende började. Inte helt enkelt, vi kunde ju inte båda köpa nytt innan huset var sålt. Jag hittade efter ett tag en lägenhet som jag gillade som har ett fantastiskt läge i stan och ligger nära mitt jobb.

Husförsälningen gick lite trögt till en början men sedan fick vi det sålt ganska snabbt till ett helt ok pris! Mitt ex hade även tur att få en lägenhet där han ville, så allt löste sig till det bästa till slut.

Mitt i allt detta kaos så överlevde vi ändå att bo ihop i nästan tre månader innan det blev dags för flytt. Vi är vuxna människor så det vara bara att bete sig så såklart för att få denna svåra tid uthärdlig. Det gick faktiskt över förväntan, någonstans så visste jag ju att han inte är en dålig människa trots allt.

Efter att allt pappersgöra var avslutat kände jag dock att kontakten mellan oss borde avslutas för tillfället, för den gjorde mig inte gott. Jag ville försöka ta mig vidare i livet och det var svårt om vi skulle hålla kontakten.

Under våren fann jag nya vänner, singelvänner som jag umgicks mycket med. Vi hade otroligt roligt tillsammans och jag kände att jag började leva igen. Jag kände mig faktiskt mer levande än jag gjort på flera år! Jag utforskade mig själv och blev mycket positivt överraskad!

Under våren började vi även planera en resa, en fantastisk resa som jag drömt om länge...

Ja gott folk.. Detta blir första inlägget på denna blogg som är tänkt att vara min ventil för känslor och tankar. Det är något som jag har gott om, måste bara få ner dem i ord, bena ut tankar och känslor ord för ord.

Mitt år har varit som en berg-och dalbana, kort och gott. Jag har känt otrolig sorg men även lycka.

Årets första månad bjöd på olidlig sorg när min make valde att lämna det liv vi hade. Det kom inte helt oväntat men ändå så gjorde det det. Vi var ju mitt uppe i att bilda en familj, 1+1 skulle bli 3. Vi blev aldrig 3, vilket såhär i efterhand såklart är det bästa.

Jag har lärt mig att man inte ska ta något för givet. Det är inte alltid så lätt att bilda familj hur gärna man än vill. Kärleken mellan två personer genererar inte alltid i ett man får ett barn. Nej det fick vi kastat i ansiktet efter några år av försök.

Min barnlängtan har efter detta år successivt minskat, vilket känns skönt för då slipper man vara olycklig över det, en sten som lossnat från axlarna.

Saknaden efter den personen som jag älskat så minskar för varje dag som går. Jag saknar honom mest som min bästa vän, inte på ett romantiskt sätt.

"jag går i vinterskor på hösten
alltid förberedd för storm
jag kan tänka tills det knappt finns nått kvar
jag har känslor utan uppehåll
jag har förlorat en tävling
men vunnit ett val
har bestämt att stå helt utanför det där som jag blir ledsen av

och jag saknar dig mindre och mindre
det kommer annat mellan och det är bra
jag saknar dig mindre och mindre
jag har glömt dig en vacker dag

när jag träffar gamla vänner
har jag ingenting att säga dem
de ställer för många frågor
och jag, jag bidrar inte med nån
och jag kan ångra det lilla jag säger
eller dra ett allvarligt skämt
jag tycker mig höra mig vad de tänker; "är hon sådär jämnt?"

och jag saknar dig mindre och mindre
det kommer annat mellan och det är bra
jag saknar dig mindre och mindre
jag har glömt dig en vacker dag

jag kan sitta själv i parken tills solen ändrat färgen i mitt hår
jag kan offra allt jag har för ingenting
ja, jag sträcker mig så långt det går
men jag behöver dig, kom hit och rör om
jag behöver nått att skriva om

jag saknar dig mindre och mindre
det kommer annat mellan och det är bra
jag saknar dig mindre och mindre
jag har glömt dig en vacker dag
jag saknar dig mindre och mindre
det kommer annat mellan och det är bra
jag saknar dig mindre och mindre
jag har glömt dig en vacker dag"