Ja, jag måste nog bara inse att det är dags att släppa taget nu och gå vidare. Jag måste glömma K och de sju år vi haft tillsammans. Hur ska man bara kunna koppla bort och släppa en person som varit ens bästa vän så länge? Jag vet inte. Trots att han sårat mig som ingen annan har gjort så bryr jag mig ändå om honom som person. Det känns som att en av mina bästa vänner dött, låter hårt kanske men det är så det känns. Jag känner mig kluven, för på ett sätt känns det som att vi inte alls känner varandra med tanke på allt som hänt det senaste året. Den personen han varit det senaste året är ingen jag vill ha som vän, så är det. Men han har ju en annan sida med.

Träffade min samtalskontakt idag. Det var hon som tog upp att det kanske är dags att släppa taget helt, för min egen skull, för att kunna gå vidare med mitt liv. Jag tror att hon har rätt trots att det smärtar. Jag måste försöka gå vidare med mitt liv på egen hand. Hittills har jag haft tur för vi har bara stött på varandra en enda gång sedan allt var klart trots att staden inte är alltför stor. Det känns som en stor lättnad. Orkar inte se honom just nu, har för mycket ilska inom mig.