Som vanligt är jag alltid ute i sista minuten, blir ofta så. Jobbat hela helgen och idag när jag kom hem stod städning och adventspynt på schemat. Nu är det mysigt här hemma och jag firar första advent ensam i min lägenhet. Första advent ensam på sju år.. Märklig känsla. Sitter nu med ett glas vin och musiken ljuder ur högtalarna. Ganska skönt..bara vara, men ändå tomt.

Helgen har varit bra på jobbet tack och lov! Ledig imorgon så kanske ska passa på att handla lite julklappar, om jag orkar. Veckan är fylld med lite aktiviteter så den ska nog gå fort. Till helgen kommer fina vänner hit och förgyller min tillvaro. Mina fina fina vänner, de bästa man kan få!

Ja mitt liv består av dessa... Det kan skifta väldigt snabbt. För snabbt enligt mitt egna tycke. Efter resan har det varit mycket av det sistnämnda. Börjat fundera mer över livet, ska det vara såhär nu? Ska jag bli ensam här i en tvåa för alltid? Inte så upplyftande direkt.

Har fortsatt med dejtandet och träffade på en kille som verkade för bra för att vara sann. Otroligt trevlig, väluppfostrad, snygg, intresserad av mitt jobb m.m Träffades ett par gånger och jag borde bara vara upprymd för att det kändes väldigt bra när vi sågs, men samtidigt kände jag en ångest som nästan ville äta upp mig. "Det måste finnas en hake" , det gör det alltid, varför ser jag inte den? Ångest över att jag skulle sumpa den här killen pga att jag är rak och frågar saker rakt ut.

Ställde såklart en fråga som ställde till det hela, var egentligen inget speciellt men det blev väldigt mycket större och krångligare än det behövt bli. Skönt att vara ärlig, min ångest lättade lite men det kan ha förstört det hela med. Slutade iaf med att det inte blev några fler träffar efter många om och men.

Intressant hur allt fungerar. När jag väl blir intresserad av någon så fattas det något för den andra parten och när någon blir intresserad av mig så vill inte jag. Varför är det alltid så? Jag kanske ska lära mig att ta saker med ro, inte vara så snabb och kritisk. Har bestämt mig för att fortsätta året med mig själv, skippa sökandet efter tvåsamhet. Bara vara och andas...

Ja, det stora bakslaget dök upp till slut. Efter resan kände jag mig tom och rastlös. Ska jag leva mitt liv såhär? Jobba på samma ställe hela livet i den här staden?

Min sömn var helt upp och ner efter resan. Jetlaggad javisst, men det brukar ju gå till sig, inte för mig dock. Somnade sent och fick inte många timmars sömn. Problemen nådde sin kulmen efter nattjobb och knappt någon sömn på två dygn som följdes av fler sömnlösa nätter under veckan. Någonstans mitt i fick jag märkliga utslag på kroppen som kliade helt galet mycket, trodde på riktigt att jag var påväg att bli knäpp. Vägglöss dök ofrivilligt upp i min hjärna, ja gott folk det finns det gott om i NYC! Det kunde inte vara möjligt, hade ju varit så försiktig. Tvättat alla kläder på en gång, dammsugit ur väskor och slängs påsen på en gång. Resväskan ställde jag ut på balkongen så fort den var uppackad. Alla säkerhetsåtgärder var vidtagna. Pratade med de andra tjejerna som vart med och de hade inga problem.

Ringde iaf upp företaget som bostadsrättsföreningen hade avtal med så att de fick komma hit och kontrollera, vid det här laget bestod mina nätter av klåda, utslag samt noggrann undersökning av sängen med ficklampa efter att jag lagt mig och släckt ner. Han som var här trodde inte på vägglöss, men vi skulle pratas vid efter två veckor och jag skulle hålla koll på spår efter de små liven.

Fredagen samma vecka som mina sömnproblem blivit riktigt stora gick jag till jobbet med gråten i halsen, jag måste få sova, blir galen på riktigt annars. Pratade med en kollega som skrev ut några få sömntabletter till mig, för denne menade oxå att jag måste sova. Började jobba, det gick såklart inte alls. Kunde inte fokusera och klarade inte av alla intryck runt omkring mig. Det hela slutade med att mina kollegor skickade hem mig och bad mig bara ta det lugnt, se en film och ta en tablett och försöka sova.

Lyssnade på deras goda råd, gick hem, tog det lugnt och tog en tablett. Somnade rätt fort för första gången på flera veckor. Sömnen varade dock bara i tre timmar sedan vaknade jag som vanligt av klådan. Somnade om efter ett tag och kände mig ändå lite bättre till mods nästa dag. Jobbade resten av helgen och det gick helt ok. Tog sedan sömntabletter två dagar i rad och fick för första gången på flera veckor sova två hela nätter. Otrolig känsla och jag började känna mig som människa igen, inte lika galen.

Bokade en tid på vårdcentralen för att se om det gick att göra något åt de kliande utslagen. Läkaren där visste inte heller vad det kunde vara, väldigt osäker. Slutade med att jag fick en penicillinkur som jag skulle äta i en vecka, han trodde att det skulle göra susen. Var ganska nöjd när jag gick därifrån och hyste stora förhoppningar att det skulle fungera. På jobbet yppade jag detta till en kollega och denna trodde inte alls att det skulle hjälpa, så fick en kortisonkräm utskriven. Körde med båda och det blev faktiskt lite bättre. Googlade och hittade en sjukdom som stämde in rätt bra på mina utslag, medaljongsjukan, det stod dock att det inte skulle klia så mycket men hittade flera som bloggat om det och hade oxå upplevt fruktansvärd klåda. Såg att det kunde ta upp till ett halvår innan alla utslag försvann..drygt men så länge jag bara var prickig och slapp klådan spelade det ingen roll.

Magen har såklart ballat ur ordentligt under denna tid med. Sakta men säkert började jag förstå att det är kroppens sätt att visa att något inte är som det ska. Jag förstod inte riktigt att jag mådde dåligt, då var kroppen tvungen att visa mig detta...

Jag såg dig dansa på verandan,
vid din bästa väns föräldrars sommarhus
Vi gled fulla över viken,
i en stulen båt

Långa nätter korta dagar
När synapser släcks som ljus
Bara upprepning kan döda oss
Som tunna trådar sträcks vi ut

Så var är vi nu
Så var är vi nu idag
Är det någon här som ser en väg tillbaka
Vad du betyder för mig
Vad jag betyder för dig
Vad vi betyder för varandra

Du vaknar upp din ungdom borta
Din spegelbild ser ut som skit
Och allt som förut var så enkelt,
har blivit väldigt svårt

Som alltid flyr jag till musiken
Den enda plats där jag är jag
En plats med enkla raka regler
Där de stora drömmarna är lag

Så var är vi nu
Så var är vi nu idag
Är det någon här som ser en väg tillbaka
Vad du betyder för mig
Vad jag betyder för dig
Är det någon här som vet

Åter till nätdejtingen. Hoppade på tåget igen och träffade en trevlig och fin kille som jag hängde en hel del med i sommar. Vi trivdes väldigt bra i varandras sällskap och hade roligt tillsammans. En stabil, omtänksam och trygg kille. Men, det kommer alltid ett men... Efter ett tag så kände vi båda två att det var något som saknades, kunde inte riktigt sätta fingret på vad, bara att det var något. Riktigt tråkigt men det kändes ändå som rätt beslut där och då. Vi kanske inte var mogna för att gå djupare just där och då, kontakt finns fortfarande mellan oss på ett vänskapligt sätt.

Nu var det äntligen dags för min efterlängtade resa, resan till The big Apple med fina vänner. Jag säger bara oj oj oj, vilken grej! Fantastiska underbara stad! Det var verkligen så bra som alla säger, skulle åka tillbaka vilken sekund som helst. En vecka i NYC var ganska lagom, kanske någon dag till hade varit bra för vi hann inte med allt vi ville göra, men desto mer anledning till att åka tillbaka :) sevärdheter, shopping, god mat och lite uteliv i en perfekt blandning. Nattklubben vi var på var helt grym, magisk utsikt över Manhattan även från toaletten, helt sjukt. Träffade på trevliga människor som gav oss en natt vi sent kommer glömma!

Jag har fått höra att jag är väldigt stark, människor runt omkring mig förstår inte hur jag orkat hålla mig samman. Två dagar var jag hemma från jobbet i direkt anslutning till den avgrundslika dagen när de hemska orden yppades.

Ja, jag har undrat själv många gånger hur jag lyckats hålla ihop. Väntat på att rasa samman. I början försökte jag bara hålla näsan ovan vattenytan. Mitt i all hopplöshet kände jag att endast jag kunde välja väg nu, hur mitt liv skulle se ut. Lite jävlar anamma, denna människa skulle minsann inte få förstöra för mig. Satte upp små mål, som egentligen är ganska stora. Dessa mål var viktiga för mig att klara. Två mål som jag faktiskt klarade galant.

För mig var jobbet en del av räddningen. Underbara fantastiska kollegor som lyssnade och stöttade. För mig fanns det inget annat alternativ, att sitta hemma och grotta ner sig i tankar och analyser hade förintat mig. Oändligt tacksam över min fina arbetsplats!

Min andra stora stöttepelare var musiken. Musik kan göra så otroligt mycket för kropp och själ. Jag har lyssnat mycket på musik hela det här året, tvn har fått en mycket mindre roll. I början efter att jag flyttat tittade jag knappt alls, behovet fanns inte.

Självklart så har min familj och vänner varit ett stort stöd, funnits där i vått och torrt! Vissa har blommat ut och yppat ord som jag aldrig trodde skulle komma ur deras mun. Min pappa sa något cirka en vecka efter att min exman valt att lämna mig. Det han sa till mig är bland det finaste jag någonsin hört, så äkta och genuint men också förvånande, trodde som sagt aldrig att han skulle se på vissa saker på det viset. Tack pappa för de orden, det kommer alltid att finnas som plan B i mitt liv.

Ja, vilken fantastisk sommar vi hade i år! Helt otroligt härligt väder trots att min sommar mest bestod av jobb.

Våren var härlig och vi hade kul, sommaren ännu bättre! Jag började dejta, via nätdejting, jag? Det trodde jag inte i första taget. Jag är faktiskt ganska blyg som person i nya sällskap, speciellt när det gäller det motsatta könet. Just av den anledning gjorde jag det, för att utsätta mig för sånt som jag anser är lite obehagligt.

Till en början så pratade jag med en hel del killar, vilket var lite besvärligt, herregud, hur ska man kunna hålla reda på vad alla jobbar med och har för intressen? Vissa var mer intressanta än andra. Jag gick på dejter i form av promenader, fika och matlagning. Lättsamt trots att jag var ohyggligt nervös varje gång!

Träffade en snygg och trevlig kille, dock så var han väldigt annorlunda, olik mig. Antar att jag drogs till honom just därför. Personen i fråga var dessutom sjukt lyhörd och snappade upp precis allt jag gillade. Vi hade kul ett tag men sedan förstod jag att hans intresse var ganska svalt. Brutal som jag är så frågade jag såklart rakt ut och och fick precis det svaret jag redan visste, att han tyckte vi hade trevligt men att det inte skulle bli något mer. Nehepp, det var ju tråkigt men förmodligen lika bra för vi var ju så olika. Visst att man kan vara olika, men detta var verkligen som natt och dag.

Tröttnade en sväng på nätdejtingen efter ett tag och avbokade träffar för jag kände att jag kanske inte var redo ändå, behövde en paus.

Fortsatte att njuta av sommaren med trevligt sällskap i form av vänner och arbetskamrater. AW med kollegor är ju en klassiker under denna ljuva tid!

Jag kände att jag växte som person under den här tiden, lärde känna mig själv, utsatte mig för saker som jag anser vara obehagliga. Har under året fått höra att jag verkar vara så glad nu för tiden, att det lixom sprudlar om mig. Kändes väldigt märkligt att höra till en början, jag glad? Detta är det absolut värsta som drabbat mig i livet och så får man höra såna kommentarer? Började rannsaka mig själv, kan det vara så, hur har jag då varit de senaste tre åren? Som sagt, nya insikter hela tiden.

Jag var olycklig under de år som vi försökte skaffa barn, det är jag medveten om. Jag trodde dock inte att det varit så tydligt! Jag brukar ju vara en glad och rolig person, har jag varit tråkig? Nej tråkig hade jag aldrig varit, bara mycket roligare nu!

Min nätdejting smittade av sig på andra i min närhet att börja med samma sak, känns jättekul att lilla jag kunde bidra till det, och det var lyckat!

Efter en liten paus bestämde jag mig för att börja nätdejta igen...

Så började hela karusellen, skilsmässopapper skickades, möte med banken, husförsäljning, bilförsäljning och sökandet efter ett nytt boende började. Inte helt enkelt, vi kunde ju inte båda köpa nytt innan huset var sålt. Jag hittade efter ett tag en lägenhet som jag gillade som har ett fantastiskt läge i stan och ligger nära mitt jobb.

Husförsälningen gick lite trögt till en början men sedan fick vi det sålt ganska snabbt till ett helt ok pris! Mitt ex hade även tur att få en lägenhet där han ville, så allt löste sig till det bästa till slut.

Mitt i allt detta kaos så överlevde vi ändå att bo ihop i nästan tre månader innan det blev dags för flytt. Vi är vuxna människor så det vara bara att bete sig så såklart för att få denna svåra tid uthärdlig. Det gick faktiskt över förväntan, någonstans så visste jag ju att han inte är en dålig människa trots allt.

Efter att allt pappersgöra var avslutat kände jag dock att kontakten mellan oss borde avslutas för tillfället, för den gjorde mig inte gott. Jag ville försöka ta mig vidare i livet och det var svårt om vi skulle hålla kontakten.

Under våren fann jag nya vänner, singelvänner som jag umgicks mycket med. Vi hade otroligt roligt tillsammans och jag kände att jag började leva igen. Jag kände mig faktiskt mer levande än jag gjort på flera år! Jag utforskade mig själv och blev mycket positivt överraskad!

Under våren började vi även planera en resa, en fantastisk resa som jag drömt om länge...