Jag har fått höra att jag är väldigt stark, människor runt omkring mig förstår inte hur jag orkat hålla mig samman. Två dagar var jag hemma från jobbet i direkt anslutning till den avgrundslika dagen när de hemska orden yppades.

Ja, jag har undrat själv många gånger hur jag lyckats hålla ihop. Väntat på att rasa samman. I början försökte jag bara hålla näsan ovan vattenytan. Mitt i all hopplöshet kände jag att endast jag kunde välja väg nu, hur mitt liv skulle se ut. Lite jävlar anamma, denna människa skulle minsann inte få förstöra för mig. Satte upp små mål, som egentligen är ganska stora. Dessa mål var viktiga för mig att klara. Två mål som jag faktiskt klarade galant.

För mig var jobbet en del av räddningen. Underbara fantastiska kollegor som lyssnade och stöttade. För mig fanns det inget annat alternativ, att sitta hemma och grotta ner sig i tankar och analyser hade förintat mig. Oändligt tacksam över min fina arbetsplats!

Min andra stora stöttepelare var musiken. Musik kan göra så otroligt mycket för kropp och själ. Jag har lyssnat mycket på musik hela det här året, tvn har fått en mycket mindre roll. I början efter att jag flyttat tittade jag knappt alls, behovet fanns inte.

Självklart så har min familj och vänner varit ett stort stöd, funnits där i vått och torrt! Vissa har blommat ut och yppat ord som jag aldrig trodde skulle komma ur deras mun. Min pappa sa något cirka en vecka efter att min exman valt att lämna mig. Det han sa till mig är bland det finaste jag någonsin hört, så äkta och genuint men också förvånande, trodde som sagt aldrig att han skulle se på vissa saker på det viset. Tack pappa för de orden, det kommer alltid att finnas som plan B i mitt liv.